Översikt
Vitsvanshjorten är en art som ursprungligen kommer från Nordamerika och som fördes till Finland på 1930-talet. Den har utvecklats till den näst älgen ekonomiskt viktigaste viltarten i vårt land. Arten har anpassat sig exceptionellt väl till det finländska kulturlandskapet och trivs särskilt i den omväxlande terrängen mellan åkrar och skogar. Vitsvanshjorten kallas på finska också valkohäntäkauris.
Kännetecken
Vitsvanshjorten är klart mindre än älgen men betydligt större än rådjuret: mankhöjd 90–110 cm, kroppslängd 150–180 cm. Hanarna kan väga upp till 130 kg, honorna vanligen 40–80 kg. Färgen är på sommaren rödaktigt brun, på hösten ljusgrå. Buken är ljus.
Det viktigaste kännetecknet är svansen: den är lång och dess undersida är vit. När hjorten störs reser den svansen som ett tydligt synligt varningstecken — därav artens namn. Horn har endast hanen. De är inåtböjda, ofta så kallade tulpanhorn.
Kalven är satt och fyrkantig. En ung kalv kan under vissa förhållanden påminna om ett rådjur — storleken och svansen är de viktigaste skiljande tecknen.
Spår och tecken i terrängen
- Klövavtrycket är 7–12 cm långt, ytterkanten rundad och spetsen rätt skarp.
- Klövens bredd är 6–9 cm — ofta ett bättre mått för artbestämning än längden.
- I lugn gång är steglängden cirka en meter; vid flykt kan språnget vara över 4 meter.
- Spillningen är mörk, cirka 1,5 cm lång — klart större än rådjurets.
- På vintern går hjortarna upprepade gånger samma stigar till födosöksplatserna — stigar i snön är ett tydligt tecken på att området används.
Läte
Vitsvanshjortens varningsläte — en kort, skarp fnysning med vilken hjorten varnar flocken för fara.
Att skilja arten från andra klövdjur
Detta är viktigt särskilt i områden där flera hjortarter förekommer.
- Rådjuret är betydligt mindre och nästan svanslöst — en springande vitsvanshjort förväxlas inte med det tack vare svansen.
- Dovhjorten är mörkare, hanen har breda skovelhorn och baktill finns en M-formad svart teckning i kanten av det ljusa partiet.
- Älgen är klart större och mörkare; hanen har skovelhorn.
En springande vitsvanshjort känns genast igen på svansen: den reses som en flagga. Inget annat inhemskt hjortdjur gör detta.
Utbredning och livsmiljö
Vitsvanshjorten förekommer söder om linjen Uleåborg–Joensuu. Beståndet är kraftigt koncentrerat till sydväst — i Egentliga Finland, Nyland, Tavastland och Satakunta kan de lokala tätheterna vara flera tiotal individer per tusen hektar. I övriga delar av landet är beståndet klart glesare.
Arten trivs i närheten av odlingsområden i frodiga skogar och i åkerkanter. Under snörika vintrar söker den sig till snöfattiga granskogar och täta barrskogar, där snötäcket är tunnare och det är lättare att röra sig.
Beteende
Vitsvanshjorten är som mest aktiv i skymningen och nattetid, men under soliga frostdagar på vintern kan den röra sig också dagtid — solvärmen sparar energi. Honorna lever med sina kalvar i små grupper; hanarna är utanför brunsten oftare ensamma eller i små sällskap.
På vintern samlas hjortarna ofta i vinterflockar på vissa skyddsområden, såsom täta barrskogar nära utfodringsplatser. Att röra sig i flock sparar energi och ger skydd mot rovdjur.
Brunsten infaller i november. Hanarna vandrar vitt omkring i sökandet efter honor, och konkurrensen kan leda till strider. Kalvarna föds i maj–juni, vanligen 1–3 åt gången. Sent födda kalvar förblir klart mindre före vintern — skillnaden i slaktvikt jämfört med kalvar födda i normal tid kan vara omkring en tredjedel.
Jakttid
- Jakt från vaktplats: 1.9–26.9 (med Viltcentralens tillstånd)
- Övrig jakt med jaktlicens: 27.9–15.2.
- Jakten förutsätter en jaktlicens för hjortdjur som beviljats av Finlands viltcentral.
- Typiska jaktformer: vaktjakt vid utfodringsplatser och drevjakt med liten hund.
Bestånd och skydd
Vitsvanshjortens bestånd ökade kraftigt fram till början av 2020-talet och har sedermera vänt nedåt. Arten är inte hotad. Beståndet är känsligt för hur stränga vintrarna är — ett djupt snötäcke och islager på snön försvårar födosöket och kan få ett lokalt bestånd att rasa snabbt.