Översikt
Vakteln är Finlands minsta hönsfågel, ungefär lika stor som en stare. Den är också vår enda hönsfågel som flyttar regelbundet. Vakteln är fredad och är inte en viltart. I artkunskapen finns den med därför att den påminner om rapphönan och om en fasanunge: jägaren ska kunna skilja den från de jaktbara åkerhönsfåglarna och lämna den i fred.
Kännetecken
Vakteln är en liten, satt och något knubbig hönsfågel: längden är 16–18 cm, vingbredden 32–35 cm och vikten 70–155 gram. Helhetsfärgen är beigebrunt brokig med mörka teckningar, och buksidan är sandfärgad. På ryggen och sidorna finns ljusa längsstrimmor, och stjärten är mycket kort. Över huvudet och kring ögonbrynet löper en ljus, gräddgul strimma.
Hos hanen är strupen och hakan mörk- och vitteckade; det svarta partiets utsträckning varierar mellan individer. Hos honan och hos unga fåglar är strupen ljus och bröstet svartfläckigt. Vakteln är mycket gömlevande, och när den störs flyr den hellre springande än flygande.
Läte
Vakteln upptäcks i Finland nästan alltid genom hanens läte, inte genom en synobservation. Spelropet är en långt bärande, trestavig vissling som hanen upprepar snabbt flera gånger i rad, särskilt nattetid.
Att skilja arten från andra hönsfåglar
Enbart utifrån en synobservation kan vakteln lätt misstas för en fasanunge eller en ung rapphöna. Skillnaderna framträder dock vid en närmare titt.
- Ung rapphöna: vakteln har tydliga bruna strimmor på hjässan, brun stjärt och hos hanen en mörk- och vitteckad strupe. Dessa drag har inte en ung rapphöna.
- Storleken: vakteln är klart mindre än rapphöna eller järpe, bara så stor som en stare.
- Det säkraste sättet att upptäcka den: hanens långt bärande spelrop, som hörs särskilt nattetid.
Utbredning och livsmiljö
Vakteln häckar i Finland mycket sällsynt och nyckfullt på samma slags odlingsmarker som rapphönan. Sporadiskt kan man träffa på den också på strandängar och andra öppna områden. Förekomsten är oregelbunden: hörselobservationer görs oftast söder om linjen Uleåborg–Kuusamo, men häckningsobservationer har gjorts spritt över hela landet.
Vakteln är den enda flyttfågeln bland våra hönsfåglar. Den anländer sent till landet, i maj–juni eller först i juli, och ger sig redan på sensommaren eller på hösten av tillbaka till övervintringsområdena i Nordafrika.
Beteende och föda
Vakteln lever ett gömt liv på marken och förlitar sig på sin skyddsfärg. Den är som mest aktiv i skymningen och nattetid. Som föda tjänar ogräs och deras frön, insekter, blad och knoppar samt små ryggradslösa djur, såsom daggmaskar och sniglar. Ungarna äter under sina första veckor enbart insekter.
Boet ligger på marken, till exempel på en klöveräng eller en sädesåker, och är en enkel grop som honan gräver. Honan lägger ibland först i juli 7–14 kraftigt mörkfläckiga ägg och ruvar dem i 18–20 dygn. Ungarna är flygfärdiga redan vid cirka tre veckors ålder. Den sena häckningstiden antas bero på att en del av fåglarna redan hunnit lägga ägg i sina övervintringsområden.
Jakt och lagstiftning
Vakteln är fredad med stöd av naturvårdslagen (2023/9). Den är inte en viltart och får inte jagas. Artens betydelse för jägaren ligger i artbestämningen: vakteln ska kunna skiljas från de jaktbara åkerhönsfåglarna, särskilt från en ung rapphöna, och lämnas i fred.
Bestånd och skydd
Vakteln klassas i Finland som starkt hotad (EN), även om arten globalt sett inte är hotad. Beståndet varierar kraftigt från år till år. Arten var på 1800-talet vanligare än i dag, men minskade under 1900-talet så svårt att den tolkades ha försvunnit helt från landet. Från 1990-talet har vakteln åter ökat och återvänt till vår häckfågelfauna, om än fåtaligt. Som orsaker till minskningen har man misstänkt jordbrukets intensifiering, klimatförändringen och den jakt som bedrivs i Medelhavsländerna längs flyttvägarna.