Översikt
Tamduvan är en fågel som härstammar från den klippduva (Columba livia) som människan tämjde, och dess förekomst i Finland är helt bunden till mänsklig bosättning. Arten är också känd under namnet stadsduva. Tämjandet inleddes för tusentals år sedan, och som en följd av den långa avelshistorien är artens färgvariation den största av alla våra inhemska fåglar. I Finland etablerade sig stadsbeståndet under 1800-talet, när burfåglar kom ut i frihet från herrgårdarnas duvslag.
Tamduvan är en stannfågel. Den flyttar inte, och också unga individer håller sig vanligen inom några kilometers radie från födelseplatsen.
Kännetecken
Tamduvan är ungefär lika stor som skogsduvan: längd 29–35 cm, vingbredd 60–68 cm, vikt 315–410 g. Den så kallade grundtypen påminner om stamformen klippduvan: färgteckningen är blågrå, övergumpen vit, på vingarna finns två svarta tvärband och vingarnas undersida är ljus. På halsens sidor finns grön och rödaktig metallglans. Ögats regnbågshinna är orangeröd, näbben grå med ljus vaxhud och benen rödaktiga.
I praktiken förekommer bland städernas stadsduvor alla tänkbara färgteckningar, från helvitt till nästan svart, brunt och brokigt. Denna stora individuella variation är utmärkande för tamduvan och förekommer inte hos andra duvarter.
Att skilja arten från andra duvor
Artbestämningen är viktig särskilt när stadsduvor förekommer i samma område som skogsduva eller ringduva.
- Skogsduvan är jämnt blågrå utan vit övergump och utan svarta vingband. Hos tamduvans grundtyp skiljer den vita övergumpen och de ljusa vingundersidorna arterna åt. Hos brokiga stadsduvor kan artbestämningen vara svår.
- Ringduvan är klart större. Den har en skarpt avgränsad vit fläck på halsen och i flykten breda vita band på vingovansidorna. Hos tamduvan förekommer ingetdera av dessa.
Utbredning och livsmiljö
Tamduvan förekommer i Finland nästan enbart i städer och tätorter. De rikligaste bestånden finns i Helsingfors-, Tammerfors- och Åboregionen. De nordligaste förekomsterna sträcker sig till Enare. På landsbygden är arten sällsynt.
Boplatsen är alltid en byggd miljö: utrymmen under takfot, brokonstruktioner, vindar, ventilationskanaler och väggnischer ersätter artens ursprungliga klippbranter. Födosöket sker på gator, torg och gårdar.
Beteende
Tamduvan lever i flockar som kan omfatta från tiotals till hundratals individer. Den är mycket van vid människor och rör sig orädd i stadskärnorna. Födan består huvudsakligen av frön, korn och matrester som blivit kvar på gatorna. Ungarna matas med så kallad krävmjölk, en vätska från krävan, liksom hos andra duvor.
Fortplantningen är effektivare än hos någon annan inhemsk duvart. Antalet kullar per år är vanligen 2–4, under gynnsamma förhållanden till och med 6. Häckning är möjlig också på vintern på varma skyddade platser. Varje häckning ger 2 ägg, ruvningstiden är 17 dygn och ungarna är flygfärdiga vid cirka 35 dygns ålder. Båda föräldrarna deltar i ruvningen.
Fångst och fredningstid
Tamduvan är utanför häckningstiden ett icke fredat djur. Under häckningstiden har den ett regionalt skydd:
- Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland: fredad 1.5–31.7.
- Norra Savolax och Norra Karelen: fredad 1.4–31.7.
- I övriga delar av landet: fredad 10.3–31.7.
Om ingen annan tillfredsställande lösning finns kan Finlands viltcentral bevilja dispens för att fånga eller döda arten också under fredningstiden, förutsatt att åtgärden inte försvårar bevarandet av artens gynnsamma skyddsnivå.
Källa: Viltcentralen – tamduva
Bestånd och skydd
Tamduvan är en livskraftig art vars bestånd är stabilt i städerna. Den är inte en ursprunglig art och hör inte till Finlands naturliga artbestånd. Stora flockar kan orsaka hygieniska olägenheter för byggnader, varför beståndsbegränsande åtgärder ställvis är nödvändiga.