Översikt
- Storskraken är en storvuxen och ståtlig dykand som trivs i klarvattensjöar och i kusttrakter.
- Den är en allmän häckart i hela Finland med undantag av de nordligaste delarna av Lappland.
- Artbestämningen är viktig i jägarexamen.
Kännetecken
- Storlek: 55–70 cm, vikt 1,2–2,1 kg.
- Hane: glänsande mörkgrönt huvud, vit kropp, svart rygg, smal rödaktig näbb.
- Hona: rödbrunt huvud, grå kropp och en skarp färggräns på halsens ovansida; tofsen kort och bakåtböjd.
- Näbb: smal, rödaktig och krokig i spetsen, anpassad för fiskätande.
- Flykt: rak och kraftfull, ofta ensam eller i små flockar.
Att skilja arten från andra sjöfåglar
- Hanen är klart större och ljusare än småskraken, utan lång tofs.
- Honan påminner om småskraken, men färggränsen på halsen är mjukare och huvudet lägre.
- Känns ofta igen på den vita kroppen och den långa röda näbben.
Utbredning och livsmiljö
- Häckar i hela landet, allmännast på sjöar och längs älvar i södra och östra Finland.
- Vid kusten häckar den också på öar och i skyddade havsvikar.
- Övervintrar i Östersjön och vid Västeuropas kuster.
- Boet ligger ofta i en trädhålighet, i skydd av strandens stenar eller i en fågelholk.
Beteende och föda
- En dykande art som fångar småfisk på ända ned till 3–5 meters djup.
- Föda: mört, abborre, löja, öring och annan småfisk.
- Honan sköter ungarna ensam, och de följer modern i vattnet genast efter kläckningen.
- Höstflyttningen börjar tidigt, ofta redan i slutet av september.
Jakt och lagstiftning
- En jaktbar viltart. Jakttid 1.9–31.12. Lagstadgad skyldighet att göra bytesanmälan.
- Jakten sker vanligen från båt, från stranden eller i ett sjöpass, ofta i samband med annan sjöfågeljakt.
- Obs: jakttiderna och jaktområdena fastställs årligen genom förordningar.
Bestånd och skydd
- Arten är livskraftig (LC), men har ställvis minskat till följd av övergödning och förändringar i fiskbestånden.
- Att bevara häckningsplatser och holkar stöder ett hållbart bestånd.
- Säker artbestämning är alltid en viktig förutsättning.