Översikt
Snatteranden är ett intressant undantag bland Finlands andarter: samtidigt som många andbestånd har minskat har snatteranden ökat och spridit sig allt vidare. Den härstammar från Central- och Östasien och har spridit sig västerut och erövrat Europa ända till Portugal. I Finland började de första häckande individerna dyka upp på 1970-talet, men beståndet omfattade bara några tiotal par ännu i början av 1990-talet.
Arten började öka i antal i de frodiga havsvikarna vid Finlands kust på 1990-talet och är i dag redan rätt allmän i kustområdena från Vederlax till Torneå. Också på inlandets frodiga fågelsjöar har häckningskoncentrationer uppstått.
Kännetecken
Snatteranden är något mindre och nättare än gräsandens hona — vikten är cirka 700–900 g. Hanen är i helhetsfärgen finteckat grå, med svart bakparti och mörkgrå näbb. Honan är brunbrokig och påminner nära om gräsandens hona, varför artbestämningen är särskilt viktig för andjägaren.
Det viktigaste kännetecknet hos båda könen är vingspegeln: snatterandens vingspegel är vit, gräsandens blåviolett. Detta syns väl både i flykten och när fågeln simmar. Dessutom har näbben orange mungipor — en tydlig gräns mellan två färger sedd från sidan, som hos gräsandens hona är otydligare.
Läte
Snatterandens läte.
Att skilja arten från andra sjöfåglar
Snatteranden förekommer ofta i blandflockar med gräsand, så artbestämningen är en central färdighet för andjägaren.
- Vingspegeln är det säkraste kännetecknet: snatterandens vingspegel är vit, gräsandens blåviolett. Detta syns redan på långt håll.
- Näbben: snatterandens näbb har ett tydligt avgränsat orange och ett mörkt parti — hos gräsandens hona är gränsen otydligare och det orange jämnare fördelat.
- Storlek och gestalt: snatteranden är nättare och mindre än gräsandens hona.
- Hanen är lättare att känna igen: den grå kroppen, det svarta bakpartiet och den mörkgrå näbben skiljer den tydligt från gräsanden.
Utbredning och livsmiljö
Snatteranden häckar huvudsakligen på skyddade, frodiga vattenområden vid syd- och västkusten samt i skärgården. I inlandet har häckningen blivit vanligare på frodiga fågelsjöar. Under flyttningstiden kan arten förekomma mer allmänt också i inlandets vattendrag. Snatteranden övervintrar huvudsakligen i Västeuropa och kring Medelhavet. Den föredrar vikar och sjöar med grunda stränder och riklig vattenvegetation.
Beteende
Snatteranden är en simand som födosöker i grunt vatten och i strandzonen på samma sätt som gräsanden — den tippar huvudet under ytan eller äter nära ytan. Till sitt beteende är den försiktig och söker sig gärna in i skydd av vass och vattenväxtlighet. Födan består huvudsakligen av vattenväxter, frön och alger. Ungarna äter till en början också insekter.
Honan lägger i maj–juni 8–12 ägg på marken i skydd av växtlighet. Ruvningen tar cirka fyra veckor och bara honan ruvar. Ungarna är borymmare.
Jakt och lagstiftning
Jakt är förbjuden i hela landet. Snatteranden förekommer ofta i blandflockar med gräsand — skjut inte i en oklar situation. Den vita vingspegeln är det snabbaste skiljande kännetecknet.
Bestånd och skydd
Snatteranden är ett undantag bland de inhemska andarterna: den är ett av få andbestånd som tydligt har ökat under de senaste årtiondena. Beståndet har spridit sig från kusten till inlandet och fortsätter att växa. Arten omfattas av EU:s fågeldirektiv. Att trygga ostörd häckning i skärgården och att bevara frodiga våtmarker och fågelsjöar är viktigt för beståndet.