Översikt
- Småskraken är en medelstor, nätt och lättigenkännlig dykand som särskilt trivs vid havsvikarnas och skärgårdens stränder.
- Den är en allmän häckfågel vid kusterna och på stora insjöar.
- Arten känns bäst igen på tofsen och den smala, sågtandade näbben, som är anpassad för fiskfångst.
Kännetecken
- Storlek: 50–60 cm, vikt 800–1200 g.
- Hane: grå rygg och grå sidor, vitt bröst, rödbrun hals och en lång kamliknande tofs; huvudet grönaktigt svart.
- Hona: brunt huvud och brun tofs, gråaktig kropp, färggräns mellan hals och bröst.
- Näbb: smal, rödaktig, med krok i spetsen och små sågtandade taggar längs kanterna.
- Flykt: snabb och låg, med en karakteristisk ”skärande” flygstil.
Att skilja arten från andra sjöfåglar
- Den långa och smala näbben skiljer den från änder och dykänder.
- Honan kan förväxlas med storskrake, men storskraken har längre nacktofs och tydligare färggräns på halsen.
- Jämfört med storskraken är den nättare, smalare och lättare i flykten.
Utbredning och livsmiljö
- Häckar vid kusterna, i skärgården och på stora insjöar.
- Övervintrar i Östersjön och vid Västeuropas kuster.
- Boet ligger på en skyddad plats nära vatten, ofta i hålrum mellan stenar eller i strandens växtlighet.
Beteende och föda
- En dykande sjöfågel som fångar småfisk och ryggradslösa vattendjur.
- Föda: fisk (abborre, mört, löja), insektslarver, kräftdjur.
- Ungarna följer sin mor genast efter kläckningen och lär sig dyka tidigt.
Jakt och lagstiftning
- En jaktbar viltart. Jakttid 1.9–31.12. Lagstadgad skyldighet att göra bytesanmälan.
- Jakten sker vanligen från båt, från stranden eller i ett skärgårdspass tillsammans med andra sjöfåglar.
Bestånd och skydd
- Arten är livskraftig (LC), men har ställvis minskat till följd av förändringar i skärgårdens födotillgång.
- För en hållbar jakt är säker artbestämning och kännedom om de fredade arterna viktig.