Skogsvildrenen kan förväxlas med ren. Att fälla en ren är en handling som medför ersättningsskyldighet. Artbestäm noggrant före skottet.
Översikt
Skogsvildrenen är Finlands enda ursprungliga renart och renens vilda släkting. Arten försvann från Finland till följd av överdriven jakt i början av 1900-talet för mer än femtio år. Den återvände på 1950-talet från Rysslands ödemarker, och bestånden har sedermera stärkts genom återinplanteringar. I Finland lever i dag cirka 2 800 skogsvildrenar, och arten klassas som nära hotad.
Kännetecken
Skogsvildrenen är klart större och längre bent än renen. Hanarna, tjurarna, väger 70–150 kg och honorna, vajorna, 40–100 kg. Mankhöjden är 90–120 cm och kroppslängden 180–220 cm. Färgen varierar från ljus till mycket mörk; håret är ihåligt, vilket isolerar effektivt mot kyla.
Skogsvildrenen är Finlands enda hjortdjur där både hanen och honan har horn. Tjuren fäller hornen efter brunsten, vajan först på våren. Hornen är sedda framifrån mer upprättstående än hos renen, hos vilken de ofta böjer sig inåt.
Spår och tecken i terrängen
- Klöven är rundad och trubbig i spetsen — en anpassning till mjuk myrterräng.
- Lättklövarna sitter rätt lågt och avtecknar sig regelbundet i spåret; spårintrycket blir över 20 cm.
- Spåret skiljer sig inte tillförlitligt från renens — området och sammanhanget har betydelse vid artbestämningen.
- I gång hamnar bakfotens avtryck ofta framför framfotens, till skillnad från renen, som trampar i framfotens spår.
- Spillningen består av svarta lortar på 1–1,5 cm — skiljer sig inte med säkerhet från renens.
Att skilja arten från andra klövdjur
Skogsvildrenen är i praktiken svår att artbestämma, eftersom ren och skogsvildren kan förekomma i samma områden och liknar varandra.
- Renen är klart mindre och kortare bent än skogsvildrenen. Renen har ofta öronmärke eller halsband. Renens horn böjer sig ofta inåt, skogsvildrenens horn är mer upprättstående.
- Älgen är betydligt större och mörkare och har en lång hängande nos. Älgkon har inga horn.
- Vitsvanshjorten är mindre, har en lång vit svans, och honan saknar horn.
- Horn också hos honan skiljer paret skogsvildren–ren från alla våra övriga hjortdjur.
Utbredning och livsmiljö
Skogsvildren lever i två huvudområden: i Kajanaland i trakterna kring Kuhmo, Sotkamo och Ristijärvi (cirka 850 individer) samt på Suomenselkä mellan Österbotten och Mellersta Finland (cirka 2 000 individer). Beståndet på Suomenselkä bygger på återinplanteringar som gjordes på 1970- och 80-talen. Dessutom har små populationer återinförts i Lauhanvuori och Seitseminen nationalparker.
Sommarens livsmiljöer är myrrika och ostörda skogsmarker. Till vintern flyttar renarna till mer begränsade lavmoar och klippområden. Vandringarna mellan sommar- och vinterbeten kan vara hundratals kilometer.
Beteende
Skogsvildrenen är ett flockdjur. Flockarna splittras på sommaren i mindre grupper och samlas på vintern, då flockbildningen ger skydd mot rovdjur. Som viloområden används sjöisar och öppna myrar, där sikten är god åt alla håll.
Brunsten infaller i september–oktober. Tjurarna samlar harem och konkurrerar om honorna. Kalven föds i maj, vanligen en åt gången — den långsamma förökningstakten gör beståndet sårbart.
Jakttid
- Jakttid i hela landet: 27.9–31.1.
- Jakten förutsätter en jaktlicens för hjortdjur som beviljats av Finlands viltcentral (26 § i jaktlagen).
- De årliga bytesmängderna är små på grund av beståndets status som nära hotat.
Källa: Viltcentralen – skogsvildren
Bestånd och skydd
Skogsvildrenen klassas som en nära hotad art. Totalbeståndet är cirka 2 800 individer, fördelat på separata populationer. De största hoten är skogsbruket, de växande stora rovdjursstammarna samt korsning med ren. Vindkraftsbyggandet hotar artens centrala livsmiljöer. Det långsiktiga målet i förvaltningsplanen är att delbestånden i Kajanaland och på Suomenselkä ska växa ihop.