Översikt
Skogsduvan är en fåtaligare och betydligt anspråkslösare färgad duvart i Finland än ringduvan. Den är den enda av våra inhemska duvor som häckar i hål: den söker länge efter ett lämpligt naturligt hål, allra oftast ett gammalt bohål efter spillkråka, och i ekonomiskogar begränsar bristen på sådana beståndets storlek betydligt. Holkuppsättning är därför ett effektivt sätt att stödja skogsduvan.
Arten hör till Finlands tidigaste flyttfåglar: de första individerna återvänder vid månadsskiftet mars–april, ofta före ringduvan. Under häckningstiden är hanens jämna tvåstaviga hoande oftast det första tecknet på artens närvaro.
Kännetecken
Skogsduvan är klart mindre än ringduvan: längd 28–32 cm, vingbredd 60–66 cm, vikt 250–300 g. Till den allmänna färgteckningen är fågeln mörkt blågrå. På halsens sidor finns en metallglänsande grön skiftning, under strupen och på bröstet en vinröd anstrykning. Den vita halsfläcken och de vita vingbanden saknas helt; detta är det viktigaste skiljande draget i förhållande till ringduvan. Näbben är gul med rödaktig bas, benen rödaktiga.
Läte
Skogsduvans läte är ett upprepat, tvåstavigt "hu-u hu-u" med en pumpande rytm, där serien varar 10–20 upprepningar före en paus. Lätet är lägre och mer entonigt än ringduvans femstaviga hoande, och det hörs lätt redan på våren före lövsprickningen.
Att skilja arten från andra duvor
Skogsduvans viktigaste jämförelsearter är ringduvan och tamduvan, alltså stadsduvan. Artbestämningen är viktig särskilt under höstflyttningen, när båda duvarterna flyger i samma flock.
- Ringduvan är klart större och längre stjärtad. Den har en skarpt avgränsad vit fläck på halsen, och i flykten framträder breda vita band på vingovansidorna. En ensamflygande skogsduva kan ett ögonblick påminna om en ung ringduva, som saknar halsring; att vingbandet saknas avgör tvivlet.
- Tamduvan, alltså stadsduvan, påminner om skogsduvan i storlek, men den har en vit övergump som syns väl i flykten. Dessutom har tamduvan två mörka tvärband på vingovansidan, och vingarnas undersida är ljus. Skogsduvans övergump är grå och inget vitt framträder någonstans.
Utbredning och livsmiljö
Skogsduvan är en fåtalig häckfågel i Finland med en utbredning som är koncentrerad till södra och sydvästra Finland. Längs kusten sträcker sig beståndet ända till Norra Österbotten, men i inlandet i Mellersta Finland är arten redan sällsynt.
Åkrar och ängar fungerar som födosöksområden, men i brist på ett lämpligt bohål kan fågeln häcka långt från sina födosöksområden, i en skog eller i dess kant. En mosaik av gamla lövträd och granskog är en idealisk livsmiljö. I ekonomiskogar finns det ont om naturliga hål, varför skogsduvan gynnas mer av holkuppsättning än nästan någon annan av våra fågelarter.
Beteende
Skogsduvan är en flitig häckare: den kan få så många som tre eller fyra kullar under en och samma sommar, från april till hösten. Varje häckning omfattar två ägg. Båda föräldrarna ruvar turvis, ruvningstiden är 16–18 dygn och ungarna är flygfärdiga vid ungefär en månads ålder. Under de mest brådskande åren kan en ny äggläggning inledas redan innan de föregående ungarna har lämnat bohålet.
Födan består av frön, spannmål, ärter och bär. Skogsduvan är en social art och förekommer ofta parvis eller i små grupper; under höstflyttningen rör den sig i ringduvornas flockar.
Höstflyttningen infaller i augusti–november, och arten övervintrar huvudsakligen i Västeuropa. Individer som ringmärkts i Finland har fällts i Frankrike och Spanien, där duvjakt är populärt. Enstaka skogsduvor kan också övervintra i Finland.
Skydd och lagstiftning
Skogsduvan är en fredad art i Finland och har ingen jakttid. Arten hör inte till viltarterna, och jakt på den är förbjuden året om. Artbestämningen är viktig särskilt under höstflyttningen, när skogsduvor flyger i ringduveflockar. Före skottet måste man försäkra sig om att fågeln är en jaktbar ringduva.
Bestånd och skydd
Skogsduvan är en fredad art och klassad som livskraftig. Beståndet är dock ställvis fåtaligt och beroende av tillgången på lämpliga bohål. Med effektiv holkuppsättning kan beståndet stödjas betydligt; i till exempel Vik i Helsingfors är det häckande skogsduvebeståndet starkt tack vare ett holkprogram. Flygöppningens diameter i en lämplig holk är 80 mm, holkens innerdiameter 20 cm och höjden cirka 50 cm.