Översikt
Skatan är en av Finlands mest välkända fåglar och förekommer överallt där det finns människor, från landsbygden till städerna. Den är en stannfågel som knappast alls flyttar utan tillbringar hela sitt liv inom samma område. Skatan hör till kråkfåglarna och är liksom sina släktingar exceptionellt intelligent: i undersökningar har skatan visat sig känna igen sig själv i en spegel, vilket är ovanligt i djurriket. Den minns också enskilda människor och reagerar olika på bekanta och främmande.
Kännetecken
Skatan är lätt att känna igen: den svartvita fjäderdräkten och den långa, metallglänsande stjärten gör den i praktiken omöjlig att förväxla i den inhemska fågelfaunan. Vingarna och stjärten har en grönaktig eller blåaktig glans beroende på ljusvinkeln. Näbben är kraftig och svart. Flykten är rätlinjig med täta, ryckiga vingslag, och siluetten känns igen på långt håll tack vare den långa stjärten.
Spår och tecken i terrängen
Skatans fotavtryck är cirka 5–6 cm långt, och fyra tår syns tydligt. Skatan rör sig på marken genom att hoppa i korta, snabba skutt, så spårlöpan är oregelbunden och ryckig. Boet är lätt att känna igen: en stor, övertäckt rishög högt upp i ett träd, ofta i ett barrträd eller i ett buskage. Boets tak skyddar skatan mot rovfåglar.
Läte
Skatans varningsläte är ett gällt, skallrande skratt.
Att skilja arten från andra arter
Skatan är i praktiken omöjlig att förväxla, eftersom ingen annan inhemsk fågel liknar den med sin svartvita teckning och sin långa stjärt. Bland kråkfåglarna skiljer den sig tydligt:
- Kråkan är gråsvart och har inga vita partier.
- Korpen är helt svart och betydligt större än skatan.
- Kajan är mindre och gråhuvad och saknar lång stjärt.
Utbredning och livsmiljö
Skatan är allmän i nästan hela landet, men fåtalig i nordligaste Lappland. Den trivs i kulturmiljöer: i kanterna av jordbruksområden, i gårdsmiljöer, parker och städer. Skatan har spridit sig till städerna under de senaste årtiondena och är i dag en bekant syn också i tätorter och förorter. Den bygger ett stort, övertäckt risbo högt upp i ett träd, vanligen i ett barrträd eller en tät buske. I samma träd kan det finnas flera bon, eftersom gamla bon används på nytt år efter år.
Beteende
Skatan är en allätande opportunist. Födan består av insekter, maskar, små ryggradsdjur, kadaver, bär och spannmål. Den plundrar också gärna andra fåglars ägg och ungar, vilket är ett av skälen till att arten får fångas. På vintern utnyttjar skatan utfodringsplatser och avfall, och ladugårdsgårdar samt fågelmatningar är typiska vinterföda-platser.
Skatan häckar parvis och försvarar sitt revir aktivt. Den anfaller modigt hot nära boet, också människor, och minns enskilda störare länge. Ungarna kläcks i april–maj, vanligen 5–7 åt gången, och båda föräldrarna sköter ungarna.
Jakt och fredningstid
Skatan är en icke fredad fågel, inte en viltart. Att fånga den är inte jakt, utan markägaren eller områdets innehavare har rätt att fånga skata på sitt område utanför fredningstiden. Under häckningstiden är skatan dock fredad:
- Norra Savolax, Norra Karelen, Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland: fredad 10.4–31.7.
- I övriga delar av landet: fredad 1.4–31.7.
Källa: Viltcentralen – skata
Bestånd och skydd
Skatan är en livskraftig art med ett stabilt bestånd. Fångst är tillåten för att skydda häckfågelfaunan och odlingsområdena.