Översikt
Sångsvanen är Finlands nationalfågel och en av vårt lands största flygande fåglar. Ännu vid mitten av 1900-talet var arten nästan försvunnen från Finland, men tack vare skyddsåtgärder har beståndet återhämtat sig kraftigt. I dag häckar sångsvanar i hela landet, från Lapplands avkrokar till sydkusten, och BirdLife Finland uppskattar häckningsbeståndet till cirka 10 000 par.
Kännetecken
Sångsvanen är en stor vit sjöfågel. Den vuxna fågelns fjäderdräkt är helt vit. Unga fåglar är grå, och det gula på deras näbb är blekare och ofta rödaktigt. Könen ser likadana ut.
Det viktigaste enskilda kännetecknet är näbben: hos sångsvanen är den kilformad och huvudsakligen gul med svart spets. Halsen hålls rak i flykten och när fågeln simmar, inte i en båge.
Läte
Sångsvanens bärande flyktläte, som hörs långt. På lätet känner man igen arten redan innan flocken är i sikte.
Att kort skilja arten från andra svanar
- Gul näbb — hos knölsvanen är näbben orangeröd och vid näbbroten finns en tydlig knöl.
- Rak hals — knölsvanen håller ofta halsen i en S-formad båge.
- Bärande trumpetläten — knölsvanen är nästan ljudlös; sångsvanen hörs långt.
- Mindre sångsvan är mindre och kortare i halsen än sångsvanen, och på näbben finns mer svart än gult.
Att skilja arten från knölsvanen
Att förväxla sångsvan och knölsvan är det vanligaste artbestämningsfelet. De tillförlitligaste skillnaderna finns i näbben och i lätet.
- Näbben: hos sångsvanen huvudsakligen gul, kilformad, med svart spets. Hos knölsvanen orangeröd och med en svart knöl vid näbbroten.
- Lätet: sångsvanen låter kraftigt och trumpetande. Knölsvanen är tyst — från vingarna hörs bara ett kraftigt vinande i flykten.
- Halsen: sångsvanen håller halsen rak. Knölsvanens hals böjer sig ofta i S-form, men detta är inte ett helt tillförlitligt tecken.
- Ung fågel: en ung sångsvan är gråaktig, en ung knölsvan något brunare. Näbbens färg skiljer också dem åt — hos sångsvanen rödaktigt gult, hos knölsvanen grått.
Utbredning och livsmiljö
Sångsvanen häckar i hela Finland. Den föredrar grunda sjöar, tjärnar, åmynningar och havsvikar kantade av växtlighet, där det finns tillräckligt med vattenvegetation som föda. I september–oktober samlas sångsvanarna i stora flockar på lämpliga födosöksområden före höstflyttningen. De största ansamlingarna finns traditionellt i norra delen av Bottniska viken, men stora flockar samlas också i havsvikarna vid sydkusten och på de stora sjöarna i Mellersta Finland.
De finländska sångsvanarna övervintrar huvudsakligen vid Danmarks kust. En del av fåglarna stannar i Finland om det finns tillräckligt med öppet vatten — antalet övervintrare varierar med vinterns stränghet.
Beteende
Sångsvanen är långlivad och trogen sina parförhållanden — samma par häckar ofta år efter år inom samma revir. Boet byggs vid vattenlinjen eller på en låg upphöjning i vattnet. Honan ruvar 4–7 ägg i cirka 35 dygn medan hanen vaktar boet. Ungarna är borymmare och lär sig flyga vid cirka tre månaders ålder.
Födan består huvudsakligen av vattenväxter, som fågeln lyfter upp ur bottendyn med sin långa hals. Sångsvanen är en högljudd fågel vars bärande trumpetläten ofta avslöjar flocken redan innan den är i sikte.
Skydd och lagstiftning
Sångsvanen är fredad i Finland och har ingen jakttid. Arten är också Finlands nationalfågel, vilket den utsågs till år 1952. Beståndet har återhämtat sig betydligt tack vare skyddet: på 1950-talet häckade bara några tiotal par i Finland, i dag uppskattningsvis 10 000 par. Arten är klassad som livskraftig.