Översikt
Räven är Finlands vanligaste rovdäggdjur och ett av de mest kända djuren i vår natur. Den är exceptionellt anpassningsbar och trivs lika bra i ödemarker som i utkanten av tätorter. Som rovdjur påverkar räven bestånden av många småviltarter, och den är ett viktigt smårovdjur ur jaktens synvinkel. Räven är en viltart.
Kännetecken
Till storleken motsvarar räven en mindre hund: längden är 60–85 cm, den yviga svansen 35–55 cm och vikten 5–8 kg. Öronen är spetsiga och rätt långa. Pälsens färg varierar från individ till individ, men oftast är den rödaktigt gulbrun. Vitt finns på halsen, bröstet och vanligen i svansspetsen, medan benen och öronens baksidor är svarta. Vinterpälsen är som tjockast i december–februari, och på våren byter räven den mot en tunnare sommarpäls. Tack vare sin iögonfallande röda päls är räven lätt att känna igen.
Att skilja arten från andra små rovdjur
Räven är svår att förväxla med andra arter: den röda pälsen, den vitspetsade svansen och de spetsiga öronen skiljer den tydligt.
- Fjällräven är rävens nordliga släkting, som lever bara på fjällen i norra Lappland och är akut hotad i Finland. Den är mindre än räven samt kortörad och kortnosad.
- Mårdhunden är kraftigare och kortbentare och har en mörk ansiktsmask.
Utbredning och livsmiljö
Räven är allmän i hela landet. Den saknas närmast på fjällens högsta kalfjäll och i delar av skärgården. Arten klarar sig i många slags miljöer, från skogar till odlingsmarker och tätortskanter. Dagarna vilar räven på en skyddad liggplats, till exempel på en sten, och i dåligt väder drar den sig tillbaka till en lya eller i skydd av en byggnad. Den lya räven själv gräver anlägger den ofta i sluttningen av en sandås eller i kanten av en grustäkt. Rävens lyor är anspråkslösare än grävlingens och har bara några få ingångar.
Beteende och föda
Räven rör sig huvudsakligen i skymningen och nattetid, men man kan träffa på den också mitt på dagen. Unga rävar dyker ofta upp på åkrarna i morgon- och kvällsskymningen för att fånga sorkar. Som jägare är räven effektiv och mångsidig: som föda duger smågnagare, harar, fåglar och deras ägg, insekter, fisk, bär och kadaver. Räven beskattar särskilt gärna bon och ungar hos fåglar som häckar på marken.
Fortplantning
Parningstiden infaller i februari–mars. I maj–juni föds vanligen en kull på 3–8 ungar i en lya som grävts ned i marken eller under en byggnad.
Spår
Liksom hos andra hunddjur syns fyra tår i rävens spår, och framfotens tass är större än bakfotens. Under goda förhållanden är framtassens avtryck cirka 5,5–7 cm och baktassens 5–6 cm långt. Eftersom räven håller tårna tätt ihop är spåret tydligt avlångt. Enbart utifrån tassavtrycket är räven dock svår, ofta omöjlig, att skilja från en hund. Den säkraste skillnaden syns i gångsättet: räven rör sig mycket ekonomiskt och tillryggalägger sträckor mest i trav, varvid spårlöpan bara slingrar sig svagt.
Jakt och lagstiftning
Räven är en viltart och ett av våra mest jagade däggdjur; det årliga bytet är i storleksordningen 50 000 individer. Jakttiden varierar regionalt:
- Lappland: 1.8–30.4.
- Övriga Finland: 1.8–14.4.
Räv jagas bland annat med drivande hundar och grythundar, från åtel och med lockpipa, och snarfångst med fotsnara är vanligt särskilt i norra Finland. Räven kan sprida rabies och rävskabb, vilket för sin del motiverar fångsten av den.
Källa: Viltcentralen – räv
Bestånd och skydd
Rävens bestånd är omfattande och stabilt i Finland, och arten är livskraftig. Talrikast är räven i landets södra och mellersta delar, medan den är fåtaligare i de nordligaste fjällområdena.