Översikt
Morkullan är en vadarfågel ungefär lika stor som en skogsduva och lever i skogar — vilket är ovanligt bland vadare. Den är ett uppskattat viltslag och tack vare sin goda skyddsfärg en skicklig gömmare. På marken ser man den sällan förrän den plötsligt flaxar upp i sista stund.
Kännetecken
Morkullan är kraftig och något rundad till formen. Fjäderdräkten är brokig i olika bruna nyanser samt svart och vitt, vilket gör den nästan osynlig på skogsbottnen. Undersidan är tvärbandad, ovansidan har en finfläckig teckning. På hjässan finns breda svarta och bruna tvärband — ett artspecifikt kännetecken.
Näbben är lång och rak, och i flykten pekar den tydligt snett nedåt. Vingarna är korta, breda och rundade, vingslagen snabba och oregelbundet fladdrande. När fågeln flaxar upp är det tydligaste kännetecknet den klart rödbruna tonen på stjärten och övergumpen. Ögonen sitter högt upp på huvudets sidor, vilket ger ett synfält på nästan 360 grader.
Läte
Hanens spelflykt sker i skymningen i trädtoppshöjd. Spelflyktens mest hörbara läte är ett högt pisksnärtsljud som upprepas med några sekunders mellanrum. På närmare håll hörs dessutom ett dämpat, lågt och rytmiskt korrande.
Att skilja arten från andra arter
I Finland häckar regelbundet också enkelbeckasin och dvärgbeckasin, som båda är klart mindre än morkullan.
- Enkelbeckasinen är mindre och har ljusa längsgående strimmor på ryggen till skillnad från morkullan. Den har också längre näbb och trivs på myrar och våtmarker — inte i skogar.
- Dvärgbeckasinen är också klart mindre än morkullan och en myr- och våtmarksart.
- Morkullan är den enda av dessa tre som lever i skogar.
Utbredning och livsmiljö
Morkullan häckar allmänt i nästan hela Finland — med undantag av Lappland. Den trivs på friska moar, i lundar, kärr och strandskogar. Under flyttningstiden påträffas den också på ängar och vid kusten. Arten övervintrar i Väst- och Sydeuropa.
Beteende
Morkullan är som mest aktiv i skymningen och nattetid. Hanen flyger sina spelrundor från april till juli om kvällarna, lågt strax ovanför trädtopparna, längs en bestämd rutt och med näbben riktad mot marken. De arttypiska spelflykterna är ett av vårens mest karakteristiska naturskådespel.
Födan består av maskar, larver, sniglar, spindlar och insekter. På hösten kan man i kvällsmörkret se morkullor söka maskar på gräsmattor i gårdar och parker.
Honan ruvar vanligen 3–4 ägg i cirka 20–24 dygn. Hanen deltar inte i vården av ungarna. Ungarna är flygfärdiga vid cirka fem veckors ålder.
Jakttid
- Hela landet: 20.8 kl. 12.00 – 31.12.
- Jakten sker vanligen med hjälp av en stående eller stötande hund.
- Bytesmängderna uppgår till några tusen individer per år — morkullan är ett populärare viltslag i Centraleuropa än i Finland.
Källa: Viltcentralen – morkulla
Bestånd och skydd
Morkullan är en livskraftig art. Avverkningar på häckningsområdena och dikning av våtmarker kan lokalt försämra livsmiljöerna.