Översikt
Minken är ett medelstort mårddjur med ursprung i Nordamerika som spritt sig till Finland från individer som rymt från pälsfarmer. Den lever tätt intill vattendrag och är en utmärkt simmare. Minken är klassad som en invasiv främmande art som man strävar efter att avlägsna ur naturen särskilt för att skydda sjö- och skärgårdsfågelfaunan.
Kännetecken
Minken är långsträckt och kortbent. Kroppslängden är cirka 30–47 cm, den yviga svansen 13–23 cm och vikten 0,5–2 kg. Hanarna är större än honorna, och den största hanen kan nå nästan mårdens vikt. Pälsen är glänsande svartbrun, och även underullen är mörk. På hakan finns ofta en liten vit fläck. Hos farmade minkar förekommer också många andra färgformer.
Att skilja arten från andra små rovdjur
Minken kan påminna om andra mårddjur vid vattendrag.
- Illern är brunare i helhetsfärgen och har tydligt ljusare ansikte. Utifrån spåren är arterna nästan omöjliga att skilja åt.
- Uttern är betydligt större och kraftigare, och dess svans är tjock och bred vid basen.
- Flodillern är nästan försvunnen från Finland och orsakar därför i praktiken ingen förväxling.
Utbredning och livsmiljö
Minken fördes till Finland som pälsdjur på 1920-talet, och ett frilevande bestånd uppstod snart av djur som rymt från farmerna, först i Österbotten. På cirka trettio år spred sig arten över hela landet, och i dag påträffas den överallt i Finland. Minken lever längs vattendrag, men är anspråkslösare i fråga om livsmiljö än uttern och trivs vid stränder av nästan alla slags vatten. Särskilt på skärgårdens fågelskär kan den åstadkomma stor skada på häckfågelfaunan.
Beteende och föda
På land rör sig minken i språng och klättrar vid behov också upp i träd, men framför allt är den en skicklig simmare och kan dyka till 5–6 meters djup. Till skillnad från uttern håller sig minken strikt nära vattnet och vandrar knappast genom skogar från ett vattendrag till ett annat. På vintern uppehåller den sig vid vattnet och äter nästan enbart fisk, men i övrigt är minken en mångsidig köttätare: som föda duger snäckor, musslor, grodor, gnagare och ryggradslösa djur, till och med harar och fåglar.
Fortplantning
Minken parar sig i februari–april och får en kull per år. Fosterutvecklingen är fördröjd, och den egentliga dräktigheten varar cirka en månad. Ungarna, vanligen 4–7, föds i april–maj blinda och väger cirka 6 gram. Modern avvänjer dem vid 5–6 veckors ålder, och ungarna är självständiga vid 13–14 veckors ålder. Sitt bo gräver minken själv eller utnyttjar andra djurs gångar.
Spår
I minkens spår urskiljs fem tådynor, av vilka den innersta är minst och trycks ned bara svagt. Framtassens spår är 4–5 cm långt, och baktassens spår är mindre än detta. Illerns spår är nästan likadant, och arterna kan vanligen inte skiljas åt utifrån spåren. Minken rör sig i språng, och den vanligaste spårlöpan är ett parspår. I mjuk snö är parspårets grop över 7 cm bred hos minken, medan den hos hermelinen blir mindre än så.
Jakt och lagstiftning
Minken är en invasiv främmande art som man strävar efter att avlägsna ur den finländska naturen. Jakttiden är i hela landet året runt (1.8–31.7), och som främmande art omfattas fångsten av friare regler än vanligt. Till fångsten används både levandefångande och omedelbart dödande fångstredskap, hundar och borttagningsfångst i samband med annan jakt. I skärgården används ofta en lövblås för att driva ut en mink som en hund lokaliserat och som gömt sig i ett stenröse. Bytesmängderna är stora, tiotusentals individer per år.
Källa: Viltcentralen – mink
Bestånd och läget som främmande art
Minken har länge betraktats som ett mycket talrikt skadedjur, men i närmare undersökningar har beståndet inte alltid visat sig vara särskilt stort, och ställvis har det till och med konstaterats ha minskat. Som invasiv främmande art anses fångsten av mink viktig särskilt för att skydda sjöfåglarna och skärgårdsfågelfaunan.