Översikt
Mården är skogarnas mårddjur och en skicklig klättrare som rör sig lika smidigt på marken som i trädtopparna. Den känns bäst igen på den bruna pälsen och den gula fläcken på strupen, som på finska gett arten smeknamnet guldstrupe. Mården är en viltart och ett gammalt, uppskattat pälsdjur.
Kännetecken
Mården är slank och långsträckt. Längden är 45–55 cm, den yviga svansen 20–30 cm och vikten 1–2 kg. Pälsens färg är densamma året om och varierar från mörkbrun till grå- eller gulaktigt brun. På strupen och bröstet finns en tydlig fläck, som kan vara ljusgul eller till och med gulaktigt röd. Denna guldstrupe är artens mest kända kännetecken.
Att skilja arten från andra små rovdjur
Mården är medelstor bland smårovdjuren. Den kan förväxlas med andra mårddjur och, när den rör sig i träden, också med ekorre.
- Minken väger nästan lika mycket, men lever vid vattendrag, är jämnt mörkbrun och saknar den gula strupfläcken. I snö är minkens tassavtryck mindre än mårdens.
- Hermelin och småvessla är klart mindre än mården och blir vita på vintern.
- Ekorren rör sig i samma träd och kan vid en hastig blick påminna om mården, men den är mycket mindre, sitter ofta på bakbenen och bär en stor yvig svans över ryggen. Ekorren saknar mårdens gula strupfläck.
Utbredning och livsmiljö
Mården lever i nästan hela Finland; endast allra nordligaste Lappland faller utanför artens fasta utbredning, och i norr träffar man den närmast i skogbevuxna sänkor. Mården trivs i täta skogar med slutet krontak och undviker öppna marker: myrar går den hellre runt längs skogsbrynet. Viktigt för livsmiljön är gott om gömställen, eftersom mården vilar i trädhåligheter, stenrösen och i skydd av lågor.
Beteende och föda
Mården rör sig nattetid: den jagar i skymningen och vilar om dagen i trädhåligheter, under fallna stammar, i stenrösen eller i ekorrbon. Tack vare god mörkersyn och ett skarpt minne navigerar den skickligt inom sitt hemområde och markerar sina rutter med doftmarkeringar. Eftersom pälsen inte blir vit på vintern måste mården kunna fly upp i träden undan rovdjur. Till födan är den en mångsidig jägare som tar nästan allt som erbjuds: ekorrar, sorkar, harar, fåglar och ägg, grodor, bär och svamp. Som utmärkt klättrare kan mården hoppa upp till fyra meter från träd till träd, och den är också en god simmare.
Fortplantning
Mården förökar sig en gång om året. Parningen sker på sensommaren, men liksom hos minken är fosterutvecklingen fördröjd, så fostren börjar utvecklas först efter årsskiftet. Ungarna, vanligen 3–4, föds i april–maj.
Spår
I mårdens spår avtecknar sig fem tår, och vid framtassen syns ofta också handlovsdynan. Framtassens spår är 5–7 cm långt, baktassens något kortare, cirka 5 cm. Tassarna är stora i förhållande till djurets storlek, och på vintern gör den håriga trampdynan de enskilda dynavtrycken otydliga; de stora tassarna hjälper mården att röra sig i djup snö lättare än minken. Mården rör sig nästan alltid i språng, och i snö är spåret vanligen ett parspår där baktassarna hamnar i framtassarnas avtryck. Steget är vanligen 50–70 cm. I minkens parsprång ligger spåren mer exakt bredvid varandra än hos mården.
Jakt och lagstiftning
Mården är en viltart vars jakttid är i hela landet 1.8–31.3. Förr var mården ett värdefullt pälsdjur, men sedan pälspriset sjönk har jakten minskat. Mårdjakt är inte lätt: den kräver tålamod, och bytet spåras vanligen med hjälp av hund eller fångas med omedelbart dödande saxar. En välskolad mårdhundshund är ovärderlig hjälp vid fångsten.
Källa: Viltcentralen – mård
Bestånd och skydd
Mårdens bestånd varierar med tillgången på bytesdjur, särskilt smågnagare, och arten följs årligen upp vid snöspårräkningar på vilttrianglar. I Finland är mården livskraftig och förekommer vitt och brett.