Översikt
Kråkan är Finlands vanligaste kråkfågel och en av våra mest välkända arter i städer och tätorter. Den har anpassat sig utmärkt till ett liv nära människan och utnyttjar effektivt alla slags födokällor, från avfall till fågelägg. Kråkan är en intelligent och social fågel som snabbt lär sig nya vanor och kan lösa förvånansvärt invecklade problem.
Kråkan är en partiell flyttfågel: en del av beståndet övervintrar i Finland, särskilt i städerna, medan en del flyttar sent på hösten mot sydväst, till södra Skandinavien och Nordsjöns kuster. Landsbygdens kråkor söker sig på vintern ofta till de närmaste tätorterna, där det finns föda året om.
Kännetecken
Kråkan känns igen på sin tvåfärgade dräkt: den askgrå kroppen avtecknar sig skarpt mot det svarta huvudet, strupen, övre bröstet, vingarna och stjärten. Detta skiljer den från de helsvarta korpen och råkan. Näbben är kraftig och svart, och stjärtspetsen är rak, medan den hos korpen är kilformad.
I flykten spretar kråkans vingspetsar tydligt som fingrar, vilket är ett bra kännetecken. Flykten är avspänd och jämn, och kråkan kretsar sällan högt uppe. Jämfört med kajan är kråkan större, och dess vingspetsar spretar tydligt mer. I Finland påträffas sällsynt också den helsvarta svartkråkan (Corvus corone).
Läte
Kråkans hesa, upprepade rop.
Att skilja arten från andra kråkfåglar
- Korpen är betydligt större, helt svart och har kilformad stjärt samt ett grovt läte. Korpens vingslag är långsamma och den kretsar ofta.
- Råkan är lika stor som kråkan men helt svart. Hos en gammal individ är näbbroten till stor del naken och ljus. Råkan har längre stjärt än kråkan och dess vingslag är djupare och mjukare. Under flyttningen kretsar den uppåt på rovfåglars vis.
- Kajan är klart mindre än kråkan och har ljust öga. Kajans flykt är snabbare och vingspetsarna är spetsiga.
- Skatan är svartvit och långstjärtad. Ingen förväxlingsrisk.
Utbredning och livsmiljö
Kråkan är allmän i hela landet, i Lappland dock klart fåtaligare. Den är en kulturfågel som trivs i städer, tätorter, jordbruksområden och skogsbryn, i praktiken alltid nära mänsklig bosättning. Ren ödemark undviker kråkan. På vintern är städernas mat- och avfallsplatser, fågelmatningar och öppna avstjälpningsplatser viktiga födokällor.
Beteende
Kråkan är en allätande opportunist. Födan varierar från insekter, maskar och små ryggradsdjur till kadaver, avfall, frön, bär och andra fåglars ägg och ungar. Plundringen av andra fåglars bon är ett av skälen till att kråka får jagas: den beskattar den övriga fågelfaunan särskilt under häckningstiden genom att äta ägg och ungar.
Kråkan häckar parvis högt upp i ett träd, ofta nära toppen. Samma par återvänder ofta till samma boplats år efter år. Honan lägger i april–maj 4–6 ägg, och båda föräldrarna matar ungarna. Utanför häckningstiden samlas kråkorna ofta i stora övernattningsflockar.
Fredning och jakt
Kråkan är en icke fredad fågel, inte en viltart. Den har en regional fredning under häckningstiden:
- Uleåborg, Kajanaland och Lappland: fredad 1.5–31.7.
- Norra Savolax och Norra Karelen: fredad 1.4–31.7.
- I övriga delar av landet: fredad 10.3–31.7.
Utanför fredningstiden får kråka jagas. Av särskilda skäl kan avvikelse från fredningen göras med dispens av Finlands viltcentral.
Källa: Viltcentralen – kråka
Bestånd och skydd
Kråkbeståndet är livskraftigt och stabilt i hela landet. Arten gynnas av mänsklig verksamhet och av kulturmiljöer. Urbaniseringen och den ökade mängden avfall har stött beståndets tillväxt särskilt i tätorterna.