Översikt
Illern är ett medelstort mårddjur som i Finland lever huvudsakligen i miljöer formade av människan, särskilt nära gårdsmiljöerna på lantgårdar. Den är ungefär lika stor som minken eller en aning större, ett nattdjur som känns igen på den mörka pälsen och den ljusa masken i ansiktet. Illern är en viltart, men dess bestånd har minskat i Finland och arten är klassad som sårbar.
Kännetecken
Kroppen är 30–45 cm lång och svansen 10–15 cm, och vikten varierar mellan 380 och 1500 gram. Honan är till storleken ungefär hälften av hanen. Pälsen är tät och långhårig. Buksidan och benen är mörka, nästan svartbruna, medan ljusare underull skymtar fram mellan täckhåren på rygg och sidor. Det tydligaste kännetecknet finns i ansiktet: hos en vuxen iller är kinderna ljusa och pannan samt öronregionen brokiga av vitt. Hos en ung individ är ansiktets ljushet mindre uttalad, och pannan saknar vitt helt.
Att skilja arten från andra små rovdjur
Illern påminner mest om minken, och särskilt en ung iller förväxlas lätt med den.
- Minken är mörkare och jämnare i färgen samt tydligt mer bunden till vattendrag. Illerns nos och ansikte är vitare. Utifrån spåren kan arterna inte skiljas åt, eftersom de i praktiken är likadana.
- Mården är brunare, längre bent och en tydligt mer skogsbunden art med en ljus strupfläck.
- Flodillern är nästan försvunnen från Finland, så förväxlingen gäller i praktiken numera minken.
Utbredning och livsmiljö
Illern påträffas bara spritt i södra Finland, och utbredningen når i norr ungefär upp till Uleåborgstrakten. Bäst klarar sig arten på fuktiga, låglänta marker och nära mänsklig bosättning, särskilt i utkanten av lantgårdar. Till skillnad från minken är illern inte lika beroende av vattendrag. Förr bodde illern vanligen i gårdsmiljöer och gjorde sitt bo under uthus.
Beteende och föda
Illern är en ensamlevande och huvudsakligen nattaktiv jägare som har ansetts vara en klumpigare rörelsemänniska än minken. Som byte duger smågnagare såsom möss och sorkar, men lika väl fåglar och grodor.
Fortplantning
Parningstiden infaller i mars–juni, och dräktighetstiden är 40–42 dygn. Honan sätter i maj–juni 3–7 ungar till världen, som hon föder i en håla i marken eller under en byggnad.
Spår
Illerns spår kan i praktiken inte skiljas från minkens, eftersom spårens storlek och spårlöporna är likadana. Illern har antagits lämna fyr- och trespår oftare än minken, men tecknet är osäkert. En ledtråd kan ges av spårets slut: ett spår som leder till öppet vatten tyder sannolikare på mink, eftersom illern vanligen skyr vatten. Utifrån ett enskilt spår eller en kort spårlöpa kan arterna ändå inte skiljas åt med säkerhet.
Jakt och lagstiftning
Illern är en viltart som fångas rätt lite och närmast som pälsvilt vid sidan av minkfångst. Jakttiden är i hela landet året runt (1.8–31.7), det vill säga arten har ingen allmän fredningstid. En hona som åtföljs av samma års ungar får dock inte dödas 1.5–31.7. Över bytet ska en lagstadgad bytesanmälan göras till Finlands viltcentral inom sju dygn. Illern hör dessutom till bilaga V i EU:s habitatdirektiv.
Källa: Viltcentralen – iller
Bestånd och skydd
Även om illern är en viltart har dess bestånd klart minskat i Finland, och i hotbedömningen är arten klassad som sårbar (VU). I dag är illern betydligt fåtaligare än minken. Den invasiva främmande arten mink konkurrerar med den om samma livsmiljöer och föda. Eftersom arten är dåligt känd i Finland har dess beståndsutveckling varit svår att följa, och som byte fälls närmast enstaka individer i samband med minkfångst.