Översikt
Hermelinen är ett litet och kvickt mårddjur och en effektiv jägare av smådäggdjur. Den är allmän i hela landet, och dess antal följer sorkårens rytm. Hermelinen är en viltart, men den påminner om den fredade småvesslan, så det är viktigt att kunna skilja arterna åt.
Kännetecken
Hermelinen är slank och långsträckt. Längden är 16–29 cm, svansen 8–12 cm och vikten 90–450 gram. Sommartid är ryggen och sidorna rödaktigt bruna och undersidan gulvit, medan pälsen på vintern blir nästan helt vit. Det säkraste kännetecknet är svansspetsen, som hos hermelinen förblir svart året om.
Att skilja arten från andra små rovdjur
Hermelinen förväxlas lättast med den fredade småvesslan, så arten måste bestämmas med säkerhet före fångst.
- Småvesslan är mindre än hermelinen, och dess svans har ingen svart spets: på sommaren är svansänden rödbrun och på vintern vit. Den svartspetsade svansen skiljer hermelinen från småvesslan under alla årstider.
Utbredning och livsmiljö
Hermelinen är allmän i hela landet och rör sig i mycket varierande miljöer. Under rika sorkår kan man träffa på den nästan var som helst, medan förekomsten under magra år är koncentrerad till platser där det ännu finns sorkar: kanterna av gräsbevuxna åkrar och ängar, utkanterna av hyggen och strandnära områden. Till skillnad från småvesslan rör sig hermelinen mycket ovanpå snön, medan den mindre småvesslan tillbringar vintern mestadels under snön i sorkgångar.
Beteende och föda
Hermelinen är aktiv året om och specialiserad på fångst av smådäggdjur. När den slår sig ned nära byggnader håller den effektivt möss och sorkar borta. Den kvicka hermelinen jagar förutom smådäggdjur också fåglar och fiskar, och den kan fälla djur ända upp till dalripans eller bisamråttans storlek.
Fortplantning
Parningstiden är i juli, men hos hermelinen är fosterutvecklingen fördröjd, så ungarna föds först i april–maj följande år. Kullen omfattar vanligen 4–8 ungar, ibland upp till 14.
Spår
Hermelinens framtassavtryck är 2,5–4,5 cm långt och baktassens något mindre. Spåret är cirka en centimeter större än småvesslans och lika mycket mindre än minkens. I mjuk snö är storleken svår att mäta, men ett användbart mått är parspårets gropbredd: hos hermelinen är den över 4,5 cm (som mest cirka 7 cm), hos småvesslan under 4,5 cm och hos minken över 7 cm. Hermelinen rör sig i språng och trivs ovanpå snön, där spåret kan slingra sig långa sträckor, medan småvesslan gärna dyker ned under snön.
Jakt och lagstiftning
Hermelinen är en viltart som fångas rätt lite som pälsdjur. Fångsten sker huvudsakligen med fällor som fångar djuret levande. Jakttiden är i hela landet 1.8–31.3. Eftersom den fredade småvesslan påminner om hermelinen finns det skäl att fästa särskild uppmärksamhet vid artbestämningen av bytet.
Källa: Viltcentralen – hermelin
Bestånd och skydd
Hermelinens bestånd varierar kraftigt med sorkbestånden: under goda sorkår finns det gott om hermeliner, och under dåliga år rasar beståndet. Arten är livskraftig i Finland.