Översikt
Grävlingen är ett kraftigt byggt, grävande mårddjur som tillbringar en stor del av sitt liv i underjordiska gryt. Den är nattaktiv och skiljer sig lätt från andra arter tack vare sitt svartvitrandiga ansikte. Grävlingen är en viltart, men som jägare är den klart anspråkslösare än andra mårddjur.
Kännetecken
Grävlingen är lågt byggd och satt och har ett i förhållande till kroppen litet, avsmalnande huvud. Kroppslängden är 60–90 cm och svansen 11–20 cm. Vikten varierar kraftigt med årstiden, från cirka 4,5 kilo till upp till 24 kilo. Ryggens grå ton uppstår av täckhårens ljusa spetsar, medan buken och ofta också sidorna är svarta. Det mest kända draget är det svartvitrandiga ansiktet: över det ljusa huvudet löper mörka längsgående strimmor bakåt från nosen. Svansen är kort och bred vid basen, och de kraftiga framtassarna har långa klor som lämpar sig för att gräva.
Att skilja arten från andra små rovdjur
Grävlingen är mycket särpräglad och kan knappast förväxlas med andra arter.
- Mårdhunden kan påminna om grävlingen i skymningen, men är lättare och mer blandat byggd. Den säkraste skillnaden är grävlingens längsgående svartvita strimmor på huvudet; hos mårdhunden är ansiktsteckningen mer masklik.
Utbredning och livsmiljö
Grävlingen är en sydlig art. Den är allmän ungefär upp till Uleåborgstrakten, och norr därom blir arten sällsynt. Grävlingen föredrar skogbevuxna och väldränerade marker, där den kan gräva ett vidsträckt gryt. Ett bebott gryt känns igen på de upptrampade stigarna och på den jord som är uppkastad framför öppningarna.
Beteende och föda
De kraftiga framextremiteterna, de breda tassarna och de starka klorna gör grävlingen till en skicklig grävare. Den tillbringar en stor del av sitt liv under jorden, i stenrösen eller under byggnader, och dess gryt kan förgrena sig flera meter ned. Räv och mårdhund använder ofta grävlingens gryt, eftersom de själva är betydligt sämre grävare. Grävlingen är aktiv i skymningen och nattetid och går i vintersömn under oktober–april. Till födan är den allätare: till dieten hör daggmaskar, insekter, smådäggdjur, grodor, kräldjur, fåglar och ägg samt spannmål, bär och kadaver. Som jägare är grävlingen dock klart svagare än andra mårddjur.
Fortplantning
Grävlingens parningstid infaller på försommaren, men på grund av den fördröjda fosterutvecklingen föds ungarna först i mars–april. Honan föder 2–5 ungar i grytet.
Spår
Grävlingens spår hör till de lättast igenkännliga i vår natur, eftersom dess spår för tankarna till en liten björntass. I avtrycket syns vanligen fem tår och en stor trampdyna. Framfotens spår är cirka 5 cm långt och bakfotens något kortare; om handloven och hälen syns kan framfotens spår nå nästan 7 cm. Framklorna är ungefär dubbelt så långa som bakklorna. Grävlingen rör sig rätt långsamt och sätter ofta bakfoten i framfotens spår; gångsteget är cirka en halv meter och stegbredden anmärkningsvärt stor.
Jakt och lagstiftning
Grävlingen är en viltart, och dess jakttid är i hela landet 1.8–31.3. Arten fångas i viss mån av viltvårdsskäl, och grävlingar fälls ofta också i samband med mårdhundsjakt. Ibland är orsaken till fångsten skador som orsakas av gryt grävda under byggnader. Till fångsten används bland annat fällor, ställande skällande hundar, grythundar och åtelfångst. Under de senaste åren har cirka tiotusen grävlingar fällts per år.
Källa: Viltcentralen – grävling
Bestånd och skydd
Grävlingsbeståndets storlek är svår att uppskatta i Finland, eftersom artens underjordiska och nattaktiva levnadssätt gör räkningen svår, och uppskattningarna är inte särskilt exakta. Arten är dock livskraftig i landets södra och mellersta delar, och beståndet regleras efter lokala behov.