Översikt
Grågåsen är en storvuxen, ljusgrå gås och en av våra inhemska gåsarter. Den är en fågel vid kusten och i skärgården som känns igen på sitt ljusare utseende än de övriga grå gässen och på sin klart orange näbb. Grågåsen är en jaktbar viltart i kustområdena.
Kännetecken
Grågåsen är den lättaste av våra grå gäss att känna igen. Den är något större och kraftigare än sädgåsen och väger cirka 2,5–3,5 kg. Helhetsfärgen är ljusare än hos de övriga gässen både på marken och i flykten. Huvudet och den tjocka halsen är jämnt ljust brungrå och framträder inte mörkare än resten av fågeln. Den vuxna fågelns näbb är tjock och klart orange utan svart, medan unga fåglar på hösten har en svart nagel i näbbspetsen. Benen är skära. I flykten avgränsas vingarnas silvergrå framkanter skarpt mot de mörka handpennorna, och i klart ljus ser vingarna nästan svartvita ut.
Läte
Grågåsens läte är ett bullrigt och hest kacklande som ibland blandas med ljusare skrin. Ofta avslöjar fågeln sig med sitt läte redan innan den hinner synas.
Att skilja arten från andra gäss
Grågåsen förväxlas lättast med sädgåsen, men färgerna och näbben skiljer arterna åt.
- Grågåsen är ljusare i helhetsfärgen, och på näbben finns tydligt mycket orange. Den är en typisk art vid kusten och havet.
- Sädgåsen är klart mörkare, och på dess i övrigt mörka näbb finns bara en smal orange rand. Den är en typisk art i inlandet, på myrar och åkrar.
- Minnesregel: en ljus fågel och mycket orange på näbben betyder grågås, en mörk fågel och bara en liten orange rand betyder sädgås.
Utbredning och livsmiljö
Grågåsens livsmiljö är havsstränder och skärgård. Den häckar längs hela kusten från Vederlax till Torneå men är i inlandet bara en sällsynt gäst. Fåglarna anländer till häckningsområdena redan i mars–april. Höstflyttningen börjar tidigare än hos de övriga gässen: från Bottenviksområdet försvinner grågässen redan under augusti och från övriga delar av landet senast i september. Redan från juli samlas de i stora flockar, och på de bästa strandängarna och stubbåkrarna betar ibland hundratals eller till och med tusentals fåglar. För att övervintra styr grågässen mot Väst- och Sydeuropa.
Beteende och föda
Grågåsen häckar i kolonier och bildar ett fast par som ofta återvänder till samma häckningsområde år efter år. Som föda duger gräs, alger, frön, sädeskorn och bär. När stora flockar betar kan de ställvis orsaka betydande skördeskador på åkrarna.
Fortplantning
Honan lägger i april 4–7 vita ägg. Boet bygger den i skydd av en buske, i gräs eller på en öppen strandplats.
Jakt och lagstiftning
Jakt på grågås är tillåten endast i de kustområden som märkts ut på kartan i jord- och skogsbruksministeriets förordning; i inlandet och i norr är arten fredad. I de tillåtna områdena är säsongen 10.8–31.12. Från åkrar får gäss jagas 10.8–20.8, och den egentliga säsongen börjar 20.8 klockan 12. Bytesanmälan är lagstadgad, och dygnskvoten är två grågäss per jägare. Vid åkerjakt är utfodring med spannmål, alltså användning av lockbete, förbjuden 10.8–20.8, och förbudet gäller också viltbeten och småskaliga viltåkrar. Artbestämning före skottet är viktig, eftersom det också kan finnas fredade gäss i flockarna.
Källa: Viltcentralen – grågås
Bestånd och skydd
Grågåsen är ett gott exempel på lyckad viltvård. Hård jakt och oron i vattendragen fick beståndet att rasa under 1900-talet, varefter arten fredades år 1947. Tack vare fredningen och vården återhämtade sig beståndet så väl att jakten till slut kunde inledas på nytt, och under 2000-talet har beståndet fortsatt att öka. I inlandet är arten fortfarande fredad för att stödja dess spridning.