Översikt
Fasanen är en ursprungligen asiatisk hönsfågel som flyttats som viltfågel till olika delar av världen. Till södra Europa fördes den redan under antiken och till Väst- och Centraleuropa under medeltiden. Till Finland kom arten i början av 1900-talet, när Karl Fazer förde in drygt hundra fåglar från Tyskland och planterade ut dem i Malm utanför Helsingfors åren 1901 och 1902.
Tack vare utplanteringarna påträffas fasanen i dag vitt och brett i södra Finland, som nordligast ungefär vid Bottenvikens innersta del och Norra Karelen. Vanligast är arten i åkerlandskapen i södra och sydvästra Finland.
Kännetecken
Fasanen är en hönsfågel större än orren som lätt känns igen på den långa stjärten. Tuppen och hönan ser mycket olika ut, vilket gör artbestämningen enkel.
Tuppen
Tuppen är uppseendeväckande färggrann. Kroppens fjäderdräkt är mörkt röd- eller kopparbrun med mörka fläckar, huvudet skimrar i grönt och violett, och ögonen ramas in av röda, nakna hudveck. På huvudet finns små tofsar och på halsen oftast en vit halsring. I tupparnas färgteckning finns rikligt med individuell variation. Variationen härrör från att det europeiska fasanbeståndet i tiden sattes samman genom korsning av fåglar från olika områden.
Hona
Hönan ser helt annorlunda ut: ljusbrun och mörkfläckig, till storleken klart större än rapphönan. Också hos hönan är stjärten, halsen och benen långa, och den spetsiga stjärten kan utgöra upp till hälften av fågelns längd. I flykten ser hönan jämnt sandbrun ut, och de ljusare vingarna framträder tydligt.
Rörelse
När fasanen störs flyr den vanligen springande med stjärten i vädret och lyfter först när den måste. Uppflogen är tung och ljudlig, och också då avslöjar den långa stjärten arten.
Spår och tecken i terrängen
Fasanens spår är cirka 6–8 cm långt, och tuppens spår är klart större än hönans — ofta kan könet avgöras redan utifrån spårets storlek. Tårna är smala jämfört med skogshönsfåglarnas, så avtrycket blir nättare. Eftersom fågeln är långbent och en kvick löpare varierar steglängden mycket.
Läte
Tuppens spelläte är högt och hest, och fågeln ackompanjerar sitt rop med snabba vingslag.
Att skilja arten från andra hönsfåglar
- Tuppen: i praktiken omöjlig att förväxla — de klara färgerna och den mycket långa stjärten skiljer den från alla inhemska hönsfåglar.
- Hönan: kan påminna om en orrhöna, men den långa, spetsiga stjärten skiljer arterna. Fasanhönan rör sig typiskt på åkerslätter, orrhönan nära skogsbrynet.
- Unga fåglar: har kortare stjärt än hönorna och är ljusare i tonen.
Utbredning och livsmiljö
Tyngdpunkten i fasanens förekomst ligger i södra och sydvästra Finland, och rikligast är arten i Egentliga Finland och i västra Nyland. Den är en typisk kulturmiljöfågel som häckar i utkanten av åkrar samt av landsbygds- och småhusbebyggelse, i skogsbryn och i åkerholmar. På vintern söker sig fasanerna nära bebyggelse och till viltets utfodringsplatser och vänjer sig då väl vid människor. Till skillnad från orren övernattar fasanen inte i snön, utan går på kvällen upp i ett träd — oftast en tät gran.
Arten är mycket stationär. Ring- och vingmärkningsfynd visar att de flesta frilevande fåglar håller sig inom bara några kilometers radie från sina höstplatser, och inte heller de utplanterade vandrar mer än så.
Beteende och häckning
Fasaner samlas ofta i flockar på lämpliga platser, även om en del tuppar lever som enstöringar. Tuppar och hönor rör sig delvis i olika sällskap. På senvintern slår sig tupparna ned på häckningsrevir och kungör dem med kraftigt lätande, medan hönorna söker sig till reviren först i mitten av april. Tuppar högt i rangordningen kan samla ett harem av flera hönor omkring sig; vanligare är dock att tuppen parar sig med bara en eller två hönor. Utan partner blir ofta de unga tupparna, som blir brunstiga senare än de gamla.
Äggläggningen infaller på våren och försommaren, och boet ligger på marken i skydd av gräs eller buskage. Kullen omfattar vanligen åtta till tretton ägg, och ruvningen tar drygt tre veckor. Ungarna söker sin föda själva genast efter kläckningen och lär sig flyga vid två till tre veckors ålder. Fullvuxen blir fasanen på cirka fyra månader — långsammare än den lika stora orren, som är fullvuxen redan vid tre månaders ålder.
Födan är mångsidig: korn, frön, gröna växtdelar och ris samt insekter och annan animalisk föda.
Jakttid
- Jakttid (hela landet): 1.9–28.2.
- Fasan jagas huvudsakligen med hjälp av stående och stötande hundar, även med drev.
- Utplanteringar har stor betydelse särskilt vid drevjakt, och det jaktbara beståndet stärks genom att fåglar planteras ut i terrängen.
- Kontrollera alltid gällande jakttider före jakten.
Källa: Viltcentralen – fasan
Bestånd
Fasanens häckningsbestånd är koncentrerat till södra och sydvästra Finland. Beståndets storlek varierar från år till år med vintrarnas stränghet och utplanteringsverksamheten, och under de senaste åren har uppföljningarna tytt på en svag minskning. Arten klarar sig bäst under milda vintrar, när det finns tillräckligt med mat och skyddade övernattningsplatser.