Översikt
Ejdern är tillsammans med gravanden vår största and och en av skärgårdens mest synliga fåglar. Den är en renodlad havsand — i inlandet är ejdern en mycket sällsynt gäst. Ejdern är känd för ejderdunet, som samlas från bona efter häckningssäsongen och som uppskattas för sin värmeisolerande förmåga.
Ejderbeståndet har försvagats betydligt under 2000-talet, varför jakten har begränsats strikt. Arten är klassad som sårbar.
Kännetecken
Ett typiskt drag hos ejdern är huvudets kilformade profil: näbben är grov och rak i ryggen och bildar nästan en rak linje mot pannan. Denna profil skiljer ejdern från andra änder redan på långt håll.
På våren och försommaren är ejderhanen gällt svartvit — lätt att känna igen. Från juni börjar hanarna rugga till grunddräkten, som är suddigt svartbrun. På sensommaren kan man se hanar med mycket olika utseende. En gammal hane skiljer sig från honan och de unga fåglarna genom en tydlig vit vingfläck. Honan är året om varierande bruntonad och genomgående tvärbandad. I vingens bakre del finns en tydlig, mörkbrun vingspegel med vita kanter — en sällsynthet hos dykänder.
I flykten
Ejderns flykt är kraftfull och rätlinjig, vingslagen långsammare än hos andra änder. Ejdrarna flyger ofta nära vattenytan i regelbundna ledformationer, vilket tillsammans med den stora storleken kan föra tankarna till en gåsflock. Ejdern har dock kortare och bredare vingar samt en kortare tjock hals än gässen — och gässen har ett vitt bakparti, vilket ejdern saknar.
Att skilja arten från andra sjöfåglar
- Hanen är i praktiken omöjlig att förväxla — den gälla svartvita teckningen och det kilformade huvudet skiljer den från alla andra arter.
- Hona jämfört med knipa: ejdern är klart större och massivare, näbben längre och mer kilformad.
- Hona jämfört med alfågel: ejdern är betydligt större och saknar alfågelns karakteristiska drag.
- Vingspegeln: honans mörkbruna vingspegel med vita kanter är ovanlig hos dykänder och ett bra kännetecken.
Utbredning och livsmiljö
Ejdern häckar talrikt i våra sydliga havsområden och är på många håll skärgårdens talrikaste sjöfågel. Beståndet är rikligast i området mellan Kvarken och mellersta Finska viken. Utbredningen tar tydligt slut vid Kvarken — i Bottenviken ses ejder bara sällan. Den häckar på marken nära stranden i skydd av växtlighet eller öppet mellan stenar, ofta i skärgårdskolonier.
På vintern samlas ejdrarna i stora flockar i Östersjön, i de danska sunden och vid Västeuropas kuster.
Beteende
Ejdern anländer på våren från slutet av mars och är en av de första flyttarna som ses till havs. Honan ruvar 4–6 gråröna ägg ensam i april, och hanen lämnar platsen när häckningen har börjat. Honan sköter ungarna, ofta i dagis som bildas tillsammans med andra honor. Ungarna lär sig dyka redan vid några dagars ålder. Födan består av blåmusslor, snäckor och kräftdjur, som ejdern dyker efter från ända ned till 20 meters djup.
Jakttid
- Endast ejderhane, inom det område som märkts ut på kartan i bilagan till jord- och skogsbruksministeriets förordning: 1.6.2026–15.6.2026
- Honorna är helt fredade
- Årligen jagas några tusen ejdrar
- Jaktområde: kontrollera kartan på paikkatietoikkuna.fi
Källa: Viltcentralen – ejder
Bestånd och skydd
Ejderbeståndet har försvagats betydligt under 2000-talet och arten är klassad som sårbar (VU). Orsaker till beståndsnedgången är boplundring — särskilt mink och måsfåglar — miljögifter, förändringar i födotillgången och häckningsförluster till följd av kalla vårar. Ejdern är en skyddad art enligt EU:s fågeldirektiv, och jakten på den regleras noggrant för att trygga en hållbar beståndsvård.