Översikt
Dovhjorten är ett hjortdjur som ursprungligen fördes till Finland för hägnhållning och som har bildat små lokala bestånd i södra Finland. Den är till storleken mellan rådjuret och vitsvanshjorten och klart mer beroende av vinterutfodring än våra övriga hjortdjur. Dovhjorten är en sällskaplig art som trivs i flock.
Kännetecken
Hanarna väger under 100 kg, honorna sällan över 50 kg. Färgen varierar betydligt mellan individer: i samma flock kan det förekomma nästan vita och nästan svarta djur. På sommaren är grundfärgen oftast brun med ljusa fläckar, på vintern jämnare och mörkare. Horn har endast hanen. De är skovelformade i övre delen, vilket är artens tydligaste kännetecken. Baktill finns ett ljust parti, i vars kant de flesta individer har en mörk teckning formad som bokstaven M.
Spår och tecken i terrängen
- Klöven är smal i förhållande till sin längd: längd 5–7 cm, bredd 3,5–5 cm.
- Klövens sidokanter är raka, vilket skiljer den från rådjurets och vitsvanshjortens rundare klövar.
- I gång är steglängden under en meter och rörelsen något släpande.
- Spillningen består av små mörka lortar, mer av fårstorlek än av älgstorlek.
Att skilja arten från andra klövdjur
Detta är viktigt särskilt i områden där flera hjortarter förekommer.
- Hanen känns igen på skovelhornen omedelbart. Vitsvanshjorten har inga skovelformade horn.
- Vitsvanshjorten är större och dess svans är klart längre och tjockare.
- Rådjuret är betydligt mindre och nästan svanslöst.
- M-teckningen baktill skiljer lättast dovhjorten från vitsvanshjorten. Dessutom avviker dovhjortens färgteckning från vitsvanshjortens.
Dovhjortens begränsade utbredningsområde underlättar artbestämningen i praktiken: om du befinner dig i Egentliga Finland eller Satakunta och ser en hjort som passar in på dovhjorten, är det sannolikt en sådan.
Utbredning och livsmiljö
Dovhjorten förekommer i Finland i små separata bestånd i Egentliga Finland, Satakunta, Nyland och södra Tavastland. De frilevande individerna härstammar från djur som rymt från hägn. Arten har inte spridit sig vidare på egen hand.
Dovhjorten trivs i blandskogar och i kantzonerna kring åkerområden. På vintern erbjuder täta granskogar viktigt skydd. Arten är klart mer beroende av stödutfodring än vitsvanshjorten eller rådjuret.
Beteende
Dovhjorten är ett flockdjur. I avsaknad av den egna arten söker den sig lätt till vitsvanshjortens eller rådjurets sällskap. Arten är skygg och håller sig gärna i tätare växtlighet och rör sig ut på öppna områden huvudsakligen i skymningen.
Brunsten infaller i oktober–november. Dovhjortens hanar samlar och försvarar harem, vilket tydligt avviker från rådjurets och vitsvanshjortens beteende. Honan får vanligen en kalv, med födelsetid i juni–juli.
Jakttid
- Från vaktplats: 1.9–26.9 (jaktlicens enligt 26 § i jaktlagen, inte i landskapet Lappland)
- Övrig jakt med jaktlicens: 27.9–31.1.
- Jakten förutsätter en jaktlicens för hjortdjur som beviljats av Finlands viltcentral.
- Typiska jaktformer: vaktjakt, smygjakt och drevjakt.
Källa: Viltcentralen – dovhjort
Bestånd och skydd
Dovhjortens bestånd i Finland är litet och lokalt. Arten är inte hotad, men bestånden är små och känsliga för stränga vintrar. Utan tillräcklig stödutfodring kan ett lokalt bestånd försvagas snabbt. De årliga bytesmängderna är små.