Översikt
Björnen är Finlands största rovdjur och ett av landets fyra stora rovdjur. Den är allätare och en mycket anpassningsbar art som behöver vidsträckta och ostörda livsområden. Björnen är i huvudsak människoskygg och undviker möten, men man bör uppträda försiktigt i dess närhet, särskilt när en hona har ungar med sig.
Kännetecken
Björnen är klart störst av våra inhemska rovdjur: hanarna väger vanligen 100–230 kg, honorna 60–130 kg. Byggnaden är massiv och satt, benen förhållandevis korta och svansen mycket kort. Färgen varierar från ljusbrun till nästan svart — en enskild björn kan ha vilken som helst av dessa nyanser.
Tassarna har fem tår och långa, böjda klor som björnen inte kan dra in på kattdjurens vis.
Spår och tecken i terrängen
- Tassavtrycket är stort och brett: bakfotens avtryck påminner om en människas fotavtryck, framfotens om en bred handflata.
- Klorna på de fem tårna syns nästan alltid i spåret — detta skiljer björnens spår tydligt från övriga inhemska rovdjurs.
- I gång trampar bakfoten ofta i eller förbi framfotens avtryck.
- Grävhål, sönderslitna sork- och myrstackar samt uppbrutna murkna stubbar vittnar om björnens födosök.
- Vinteridet ligger vanligen i tät granskog, i en bergsskreva eller under en rotvälta.
Att skilja arten från andra stora rovdjur
Björnen är lätt att känna igen — storleken skiljer den från alla andra inhemska rovdjur.
- Storleken: klart större än varg och lodjur.
- Tassavtrycket: brett och runt, fem tår med klor — vargens spår är klart mindre och påminner om en hunds.
- Rörelsen: björnen går jämnt och vaggande på benen — den springer inte som hunddjuren.
Utbredning och livsmiljö
Björnen förekommer i hela landet, men beståndet är tätast i östra och norra Finland, särskilt i Kajanaland och Norra Karelen. Arten föredrar vidsträckta skogs- och myrområden med tillräcklig ro och föda. På hösten samlar björnen fett inför vinteridet och drar sig till vila vid månadsskiftet november–december samt vaknar igen i april–maj.
Beteende
Björnen är i huvudsak ensamlevande. Honan rör sig med ungarna och försvarar dem kraftfullt. Björnen är som mest aktiv i skymningen och nattetid, men den rör sig också dagtid. Björnen är allätare: bär, växter, insekter, fisk, kadaver och tidvis hjortdjur hör till dess föda.
Parningstiden infaller i juni–juli. Ungarna föds i vinteridet i januari–februari, vanligen 1–3 åt gången. Honan sköter ungarna i ungefär ett och ett halvt år.
Jakttid
Björnen är en fredad art. Jakt sker med stöd av två olika tillstånd:
- Inom renskötselområdet: 20.8.2025–31.10.2025 — med stöd av den kvot som jord- och skogsbruksministeriet fastställt (gäller inte en unge som är under ett år eller en hona som en sådan unge följer)
- I övriga delar av landet: 20.8.2025–31.10.2025 — dispens av Finlands viltcentral enligt 41 a § 3 mom. i jaktlagen (samma begränsningar i fråga om ungar och honor)
- Hela landet: Dessutom dispensbeslut enligt 41 a § 1 mom. i jaktlagen; tiderna framgår av de tillståndsbeslut som gäller vid respektive tidpunkt.
- Typiska jaktformer: jakt med ställande storviltshundar eller med drivande hundar.
- Jakt är förbjuden från en åker där skörden inte har bärgats (med undantag för vallåkrar).
- Användning av åtel vid björnjakt är förbjuden.
Källa: Viltcentralen – björn
Bestånd och skydd
Finlands björnbestånd uppskattas till 2 500–3 000 individer. Arten är livskraftig och hör till de strikt skyddade arterna i EU:s habitatdirektiv. Beståndet har vuxit betydligt under de senaste årtiondena. Beståndsvården bygger på regionala kvoter och dispenser, vilkas mål är att hålla beståndet stabilt och minska de skador björnarna orsakar särskilt inom renskötselområdet.