Översikt
Älgen är Finlands största landdjur och ekonomiskt sett den viktigaste viltarten. Arten förekommer i hela landet och dess bestånd är direkt knutet till jakten: utan årlig avskjutning skulle beståndet snabbt växa över tålighetsgränsen. Vården av älgstammen väger samman skogsbrukets skador, trafiksäkerheten och jakten.
Kännetecken
Älgen är överlägset störst jämfört med våra övriga hjortdjur. Tjurarna väger vanligen 350–550 kg och korna 250–350 kg; mankhöjden är cirka 170–210 cm. Färgen är mörkgrå eller brunsvart, med ofta ljusare partier på benen. Både hanen och honan har en hårtofs under hakan, ett så kallat haklapp. Nosen är lång och bred, överläppen hängande.
Horn har endast hanen. De kan vara skovelformade eller stånghorn, och formen varierar med åldern. Älgen har ingen synlig svans.
Spår och tecken i terrängen
- Klöven är stor: hos en fullvuxen 12–16 cm lång. Älgens spår är så stort att det i praktiken inte förväxlas med andra arters.
- Lättklövarna trycks ned i spåret redan i gång, eftersom djuret är så tungt.
- I lugn gång är steglängden nästan två meter.
- I djup snö lyfter älgen inte benen högt, varvid en släpränna bildas framför framfötternas spår.
- Spillningen är 2–3 cm lång och avsmalnande i ena änden. På vintern mörk och fast, på sommaren grönaktig och lösare.
- Betesspår på lövträdsplantor är ett vanligt tecken på älgens närvaro.
Att skilja arten från andra klövdjur
Älgen är så mycket större än de övriga att förväxlingar i praktiken är sällsynta. Några huvudpunkter:
- Storleken avgör genast: en vuxen älg är minst dubbelt så stor som en vitsvanshjort.
- Den hängande överläppen och hårtofsen under hakan är älgens särpräglade kännetecken, som andra arter saknar.
- Färgen är klart mörkare än hos våra övriga inhemska hjortdjur. Benen är vanligen vita
- Kalven är till en början rödbrun och kan för ett ögonblick i storlek påminna om en stor vitsvanshjort, men nosens form och benens relativa längd skiljer arterna åt.
Utbredning och livsmiljö
Älgen förekommer i hela Finland. Beståndet är tätast i östra och norra Finland, men djuret är allmänt överallt. Älgen gör årstidsvandringar: på sommaren föredrar den frodiga strandskogar och våtmarker, på vintern flyttar den till torrare områden såsom tallplantskogar, där det finns föda och snötäcket är tunnare. Vandringarna kan vara flera tiotals kilometer.
Beteende
Älgen är huvudsakligen ett ensamlevande djur. Kon rör sig ofta med sina kalvar, men fullvuxna tjurar lever större delen av året ensamma. Älgen är som mest aktiv på morgnarna och kvällarna.
Brunsten infaller i september–oktober. Kon samlar flera tjurar omkring sig, men den fas då parning tillåts varar bara ett dygn. Tjurarna är i sin bästa fortplantningsålder vid ungefär 6–11 års ålder. Dräktighetstiden är cirka 8 månader och kalvarna föds på våren, oftast i maj–juni.
Jakttid
Älgens jakttid varierar regionalt. Jakten förutsätter alltid en jaktlicens för hjortdjur som beviljats av Finlands viltcentral (26 § i jaktlagen).
- Lappland, Kuusamo, Taivalkoski: 1.9–20.9.
- Kajanaland och Norra Österbotten (flera kommuner): 1.9–3.10 från vaktplats på åker, 4.10–15.1 i övrigt
- Södra och mellersta Finland (största delen av landet): 1.9–10.10 från vaktplats på åker, 11.10–15.1 i övrigt
- Inom renskötselområdet är det förbjudet att använda hund vid älgjakt 1.1–15.1 (gäller inte eftersök av ett skadeskjutet djur).
Typiska jaktformer: drevjakt med ställande hund, passjakt och vaktjakt från åker i början av säsongen.
Källa: Viltcentralen – älg
Bestånd och skydd
Älgstammen har hållit sig betydande genom årtiondena, och regleringen av den bygger på den årliga jakten. Målet är att hålla beståndet på en nivå där skogsbruksskadorna och trafikolyckorna hålls hanterbara. Stora rovdjur såsom björn och varg är naturliga predatorer, och deras inverkan beaktas när jaktlicenserna dimensioneras.