Översikt
Alfågeln är vår minsta dykand och en av våra mest arktiska arter. Den häckar i Finland endast vid Lapplands fjällsjöar, men är den talrikaste genomflyttaren av våra änder — i Finska viken rör sig alfåglarna på hösten i flockar om tusentals fåglar. När isläget tillåter kan tiotusentals individer övervintra i norra Östersjön.
Alfågeln har en exceptionell ruggning: en gammal fågel byter utseende fyra gånger om året, vilket gör den svår att artbestämma. I alla dräkter är arten dock brokig på ett arttypiskt sätt.
Kännetecken
Alfågeln är en satt, småhövdad och korthalsad and. Näbben är kort och hög. Vingarna är smala och spetsiga, vingslagen snabba och låga — huvudsakligen under horisontalplanet. Vingarna är ofta något bakåtböjda, vilket ger den flygande alfågeln ett karakteristiskt uttryck. Alfågelflockar flyger ofta nära vattenytan och kastar sig vadarlikt från sida till sida, varvid den mörka ovansidan och den ljusa undersidan omväxlande blixtrar till.
Alfågeln är jämte sjöorren den enda and vars vingar är enhetligt mörka både ovanifrån och underifrån — detta är ett tillförlitligt kännetecken i flykten.
Hane i höst- och vinterdräkt
I slutet av september, när flyttningen börjar, är hanen huvudsakligen i vit dräkt: huvudet, halsen och krävan är nästan vita, bara på kinden finns en stor mörk fläck och på bröstet ett brett mörkt band. Ovansidan är mörk, med stora vita fläckar på skuldrorna. Hanen har alltid långa stjärtspröt, vilka inga andra sjöfågelarter har på hösten.
Hona och unga fåglar
Honan är anspråkslösare till utseendet. Hjässan och den stora kindfläcken är mörka, men runt ögat och på halsen finns ljusa partier. Ovansidan är rätt enfärgat mörk. Unga fåglar påminner om honan, men färgerna och färggränserna är mattare. En ung alfågel kan påminna om en ung sjöorre, men alfågelns kind ser alltid suddig ut — hos sjöorren är gränsen mellan den svarta hjässan och den grå kinden skarp.
Att skilja arten från andra sjöfåglar
- Hanen är i praktiken omöjlig att förväxla: det långa stjärtsprötet finns inte hos någon annan inhemsk and.
- Sjöorrehona: ung alfågel jämfört med ung sjöorrehona — alfågelns kind är suddig, sjöorrens skarpt avgränsad.
- Knipa och ejder: båda är klart större, och ejdern har en profil med grövre näbb.
- I flykten: de mörka vingarna både ovanifrån och underifrån samt de snabba låga vingslagen skiljer alfågeln från andra dykänder.
Utbredning och livsmiljö
Alfågeln häckar i Finland endast vid Lapplands fjällsjöar — häckningsbeståndet är litet. Under flyttningen är arten dock talrik: i Finska viken ses flockar om tusentals fåglar från slutet av september långt in på senhösten. I Bottniska viken och Bottenviken är alfågeln fåtaligare under flyttningen. På insjöarna ses arten sällan. Övervintringsområdena ligger huvudsakligen i öppna Östersjön och Nordsjön.
Beteende
Alfågeln dyker effektivt och djupt — den kan dyka ända till 60 meters djup i jakt på föda. Den rör sig i flockar också ute till havs. Födan består av insekter, kräftdjur och musslor. På vintern äter arten huvudsakligen bottendjur. Honan lägger i maj–juni 6–9 gräddfärgade ägg i skydd av växtlighet nära vattnet.
Alfågelns läte är klart och klangfullt — hanen låter särskilt aktivt på våren, och artens finska namn kommer från detta läte.
Jakttid
- Endast i havsområdena: 1.9.2025–31.12.2025
- Dygnskvot per jägare: 5 alfåglar
- Lagstadgad bytesanmälan obligatorisk
- Årligen jagas cirka tiotusen alfåglar, huvudsakligen i havsområdena
Källa: Viltcentralen – alfågel
Bestånd och skydd
Alfågelns bestånd har minskat betydligt i Östersjöområdet under de senaste årtiondena. Arten är nära hotad (NT) och jakten på den regleras genom internationella avtal. Beståndsnedgången påverkas särskilt av oljeutsläpp, drunkning i fiskenät och förändringar i födotillgången. Dygnskvoten har införts för att trygga beståndet.